Livet går vidare. Det är självklart att det gör ont i mig att missa alla dessa premiärer med uteserverningar av dess like. Men samtidigt lär jag mig själv att hantera det mesta. Jag kan inte beskriva hur viktigt det här har varit för mig, hur jag har gått till att kunna acceptera att vara hemma och det faktiskt inte är så farligt. Det enda negativa är rastlösheten dagarna jag är på topp. Men det kommer en dag då jag kommer vara på topp och det kommer jag få vara länge länge länge. Längtar tills dess. Ska fira det på något episkt sätt, det blir ju typ ett nytt liv? Eller det kanske är krydd. Jag ska fira det i alla fall!