Den där smärtan i bröstet. Den som inte kommer ut hur som helst. Den som gör att man vill gråta, men ingenting kan komma fram. Jag har befunnit mig i min säng, i fosterställning sen 9 i morse och så kommer det fortsätta framöver. Utan någon som helst kontakt med omvärlden. Min egen tid. Med min ångest. På återseende.