Jag tror jag glömmer bort mig själv i all ångest. Jag glömmer bort att uppskatta såna där små tillfällen när jag får umgås med någon jag knappt får säga ett ord till eller bara när jag är med mina vänner. Jag glömmer tid och rum och låter tårarna jobba istället. Dom orden alla sa till mig. Att jag påstås vara stark försvinner ur minnet precis dom stunderna jag behöver höra dom eka i mitt huvud. Jag blir inte mig själv och nu har den tagit över mig. Den har blivit mig. Trots att jag engång i tiden var stark.