Jag är rädd. Min kropp skriker av smärta och trötthet så fort jag sätter foten utanför skolan. Det påminner mig om den personen jag inte vill ska existera. Det känns som att jag är på väg tillbaka. Till det staiumet då min dåvarande pojkvän fick stå ut med någon som knappt orka göra något annat än att bara ligga i sängen och blunda eller till mina närmsta vänner som kunde ha turen att få se mig i 20 minuter innan jag somna av hopplöshet. Då när jag vistades i skolan en dag, om jag hade tur.
Jag är på väg att bli hon jag lova mig själv att aldrig bli igen.